peakperformance

Förstår inte hur det kan bli så fel av så lite, så svag när det kommer till sånna saker, men de är inte mitt fel det är det inte. Jag verkligen försöker att inte vara den jag är just nu. Svårt, oerhört svårt att bygga upp något när man vet att allt kan rasa på två sekunder. När osäkerheten besegrar tilliten som egentligen är en så självklar segrare i grund och botten. Men hur gör man när det inte går?! När tankarna som mest oväntat sakta kryper på en när man sitter där i soffan och inte alls är speciellt orolig. Men när det verkligen händer och det bara kommer, man vill ingenting hellre än att bli av med det för man vet hur dumt det egentligen är. Som tvivlar, tvivlar på något så dumt! Jag vet hur det egentligen är, det vet jag men har så svårt att verkligen förstå! Verkligen tro på att det alltid kommer vara ... För det kommer ju, det ä ju meningen!



Så sönderkörd och förstörd, det går inte att beskriva med ord hur känslorna svävar kring detta?! Finnner ingen förklaring hur en annan kan göra så mot någon annan än sig själv! Att kvävas av någon annan, att inte förstå hur vansinnigt det varit, tills den dagen det man alltid letat efter hittas, det som alltid velat has! Det finns nu. Äntligen finns det rakt framför ögonen! Försöker göra allt perfekt men står egentligen bara där.  Står där och är så trasig, musklerna kämpar för att överhuvud taget orka le det där leendet som egentligen inte visar speciellt mycket glädje! Det där som måste visas för att allting ska "kännas bra". Så tillgjort och påklistrat dem senaste dagarna, falskt och bedrövligt. Tro inte nu att livet håller gå under. Jag är lycklig det är jag men vissa delar av mig funkar inte som dem en gång gjorde. Someone trampade på mig, hårt känslokallt och fruktansvärt.